Den vanligaste orsaken är en långvarig obalans mellan krav och resurser i arbetet. Det kan handla om hög arbetsbelastning, otydliga uppdrag, organisatoriska förändringar eller konflikter på arbetsplatsen. Ofta samverkar arbetsrelaterade faktorer med privata belastningar, sömnbrist och brist på återhämtning. När belastningen pågår under längre tid kan individens förmåga att återhämta sig försämras, vilket i sin tur påverkar koncentration, minne, stresstolerans och sömn.

Sjukskrivning bör övervägas när arbetsförmågan är tydligt nedsatt och personen inte längre kan utföra sitt arbete trots anpassningar. Vanliga tecken är uttalad mental trötthet, koncentrationssvårigheter, minnesproblem, känslomässig labilitet, sömnstörning och svårigheter att hantera normala arbetskrav. Sjukskrivning ska dock alltid ses som en del av rehabiliteringen och inte en behandling i sig.

Det finns ingen fast tidsgräns. För många patienter handlar det om månader snarare än veckor, men sjukskrivningens längd bör alltid anpassas individuellt. Målet är att successivt återställa funktionsförmåga och möjliggöra en hållbar återgång i arbete. För lång passiv sjukskrivning kan i vissa fall försvåra återgången.

Företagsläkaren har en medicinsk och arbetsrelaterad expertroll. Uppgiften är att bedöma arbetsförmåga i relation till arbetets krav, identifiera riskfaktorer i arbetsmiljön och bidra till en plan för återgång i arbete. Företagsläkaren fungerar ofta som en länk mellan individ, arbetsgivare och andra rehabiliteringsaktörer.

Flera faktorer kan bidra till en långdragen rehabilitering, exempelvis kvarstående kognitiva symtom, bristande arbetsanpassning, konflikter på arbetsplatsen eller oro för att återfalla i ohälsa. Även en alltför snabb upptrappning av arbetstiden kan leda till bakslag.

När konflikter är en central del av problematiken kan arbetsplatsinriktade insatser vara avgörande. Det kan handla om dialog mellan parterna, stöd från HR eller extern medling. Företagsläkaren bör dock vara försiktig med att ta rollen som konfliktlösare och istället bidra med medicinsk och arbetsrelaterad bedömning.

Om arbetsmiljön innebär en varaktig belastning som inte kan förändras kan det bli aktuellt att diskutera alternativa arbetsuppgifter eller i vissa fall annan arbetsplats. Ett sådant resonemang bör ske gradvis och i dialog med patienten, arbetsgivaren och andra rehabiliteringsaktörer.

Sömnstörning vid stressrelaterad ohälsa är ofta multifaktoriell och kännetecknas av insomningssvårigheter, fragmenterad sömn och tidigt uppvaknande, drivet av hyperarousal och kognitiv överaktivitet. Behandlingen bör därför vara både beteendemedicinsk och strukturell, med fokus på att bryta den fysiologiska och psykologiska aktiveringen.

Basen i behandlingen är sömnhygien och tydlig dygnsstruktur. Patienten bör uppmuntras till regelbundna sovtider, undvika dagtidssömn och säkerställa exponering för dagsljus, särskilt morgontid, för att stabilisera den cirkadiska rytmen. Fysisk aktivitet dagtid har god evidens men bör undvikas sent på kvällen. Kvällsrutiner bör präglas av nedvarvning utan skärmar eller kognitivt stimulerande aktivitet.

Kognitiv beteendeterapi för insomni (KBT-I) är förstahandsbehandling och innefattar tekniker som stimuluskontroll (sängen endast för sömn), sömnrestriktion och hantering av grubbel. Särskilt viktigt vid stressrelaterad ohälsa är att adressera just oro och ältande, exempelvis genom planerad “grubbelstund” dagtid.

Farmakologisk behandling bör användas restriktivt och kortvarigt. Vid behov kan melatonin övervägas, särskilt vid störd dygnsrytm. Sedativa läkemedel bör undvikas eller endast användas under kort tid då de riskerar att förvärra tillståndet långsiktigt.

Parallellt måste den bakomliggande stressbelastningen adresseras. Det innebär ofta arbetsanpassning, tydligare gränssättning, och i många fall sjukskrivning i kombination med rehabiliterande insatser. Utan åtgärd av grundorsaken är risken stor att sömnstörningen kvarstår.

Sammanfattningsvis kräver behandling av sömnstörning vid stress en strukturerad, icke-farmakologisk strategi där KBT-I, dygnsrytmstabilisering och stressreduktion utgör hörnstenarna.